Dysfagi, eller ät- och sväljningssvårigheter, kan drabba vem som helst men är särskilt vanligt bland kroniskt sjuka äldre. Det beror främst på att äldre löper större risk att få de sjukdomar som orsakar dysfagi, till exempel stroke, Parkinsons sjukdom, Alzheimers, multipel skleros och tumörer i hals, huvud och matstrupe. Stroke är den enskilt vanligaste orsaken till dysfagi – mellan hälften och två tredjedelar av alla strokepatienter får problem med att svälja inom en vecka efter insjuknandet. Sjukdomar som försvagar eller skadar musklernas och nervernas förmåga att svälja kan också orsaka sväljningssvårigheter. Dementa är också riskpersoner för dysfagi eftersom minnesförlust och försämrad kognitiv förmåga kan göra det svårare att svälja.
I vissa fall är det inte sjukdomen i sig som utlöser dysfagisymtomen, utan behandlingen. Många mediciner för vanliga sjukdomar som depression, allergi, demens och osteoporos kan orsaka muntorrhet, vilket i sin tur kan leda till sväljningssvårigheter. Dysfagi är också en vanlig komplikation till strålning, cellgifter och kirurgi, vilket ofta används för att behandla cancertumörer.
Barn kan också få dysfagi. Ofta beror då sväljningssvårigheterna på medfödda missbildningar, mellangärdesbråck eller hjärnskador. För tidigt födda eller hjärtsjuka barn som sondmatas länge kan också få svårt för att äta själva. Många gånger vet man inte heller varför vissa barn inte äter som andra. Många barn får också gastrostomi och sondnäring som tillägg till vanlig mat vid olika behandlingar, vid ökat näringsbehov mm.