AllmänhetVÅRDPERSONAL
Undersökningsmetoder

Undersökningsmetoder för dysfagi

Innan man kan få kostrekommendationer eller annan behandling för dysfagi är det viktigt att sväljningssvårigheterna utreds ordentligt. Det finns flera undersökningsmetoder för dysfagi och i normala fall används en kombination av flera tester.

Din egen beskrivning av symtomen ligger i regel till grund för utredningen men oftast behöver vårdpersonal även göra en undersökning med endoskopi eller röntgen för att kunna ställa rätt diagnos. En röntgenbild kan till exempel avslöja en felsväljning även om du själv inte märker av några symtom på dysfagi. Genom att använda olika undersökningsmetoder kan man ta reda på om det är en bakomliggande sjukdom som orsakar dysfagin. Syftet med utredningen är också att kartlägga sväljförmågan och ta reda på hur den kan förbättras. 

Sjukdomshistoria och klinisk bedömning

Ofta används flera undersökningsmetoder för dysfagi:

  • Screening används ofta när vårdpersonalen snabbt behöver avgöra om en person riskerar att få komplikationer på grund av sväljningssvårigheter. Metoden används framförallt för att bedöma sväljförmågan hos personer med akut stroke och baseras oftast på frågor från någon typ av checklista och en enkel observation av sväljningsfunktionen, till exempel medan patienten dricker små mängder vatten.
  • Patientintervjuer kan ge vårdpersonalen viktiga ledtrådar om vad som orsakar dysfagin och leda in utredningen på rätt spår. Ofta ställs frågor om vilken typ av sväljningssvårigheter patienten har, var symtomen kommer ifrån, hur ofta problemen känns av och när de började. Frågorna kan också handla om mediciner, matvanor, luftvägsbesvär i samband med måltider och eventuell viktnedgång. Av patientintervjun framgår det många gånger om dysfagin kommer från munnen, svalget eller matstrupen.
  • Klinisk bedömning innebär att munhålans motoriska och sensoriska funktioner undersöks av en öron- näsa- halsläkare. Om dysfagin kommer från svalget brukar läkaren använda en larynxspegel för att se om matrester har fastnat eller om det har samlats ovanligt mycket saliv. I den kliniska bedömningen brukar även ett sväljtest eller en måltidsobservation ingå.

Instrumentella undersökningsmetoder för dysfagi

Som ett komplement till patientintervjuer och den kliniska bedömningen använder läkare instrumentella undersökningsmetoder för dysfagi:

  • Fiberendoskopi (FUS) används rutinmässigt för att undersöka misstänkta sväljsvårigheter i munhålan och svalget (orofaryngeal dysfagi) och utförs oftast av en öronläkare, ibland tillsammans med en logoped. Fiberendoskopet består av en mjuk slang som förs ner i näsan medan patienten är vaken. Med FUS kan läkaren se om sväljningen är normal eller inte och på så vis förebygga komplikationer hos personer med dysfagi. Fiberendoskop kan även användas för att undersöka matstrupen men brukar då kallas för esofagoskopi.
  • Kontraströntgen och videoröntgen är förutom FUS de vanligaste instrumentella undersökningsmetoderna för dysfagi. Kontraströntgen kan avslöja missbildningar, tumörer, bråck och andra blockeringar i matstrupen. Videoröntgen görs ofta i samarbete mellan röntgenläkare och logoped, och används för att se hur olika sväljningstekniker och matkonsistenser påverkar patientens förmåga att svälja.
Gastrostomi

Gastrostomi

För den som har dysfagi är det svårt att få i sig mat och dryck via munnen och om besvären varar mer än ett par veckor kan det därför bli nödvändigt att göra en så kallad gastrostomi.

Lär dig om gastrostomi